"Jag kan inte"

Jag har tidigare skrivit om den psykologiska striden och vikten av att i denna strid besegra sig själv. Nästan varje persons strid skiljer sig åt, utmaningarna ser olika ut och nästan alla har olika sätt att överkomma sina svårigheter. Det gick väldigt tidigt upp för mig hur mina demoner såg ut, däremot hann jag under min korta karriär aldrig komma fram till hur jag skulle vinna brottningsmatchen med de demonerna. Idag är jag på god väg!

Min hitintills livslånga strid har varit med ilska och jag har förlorat den striden fler gånger än vad jag kan räkna, men de gånger som jag faktiskt går vinnande ur en sådan situation betyder så otroligt mycket och är så belönande. Jag kan då känna hur jag växer som person och tar ett kliv framåt i min egen personliga utveckling. Som ung var jag ofattbart lättretlig och slog väldigt lätt om från positiv och glad till obotligt förbannad på en handvändning, något som var välkänt hos mina kompisar eftersom jag inte kunde behärska ilskan som uppstod. När jag sedan började med innebandy kring 15 års ålder så följde det beteendet självklart med.

Jag blev inte arg varje gång jag släppte in ett mål men när jag väl gjorde det så blev jag redigt upprörd och antingen skrek eller slog i marken (ibland båda), ibland kastade jag masken in i målet och vid ett tillfälle under en seriematch kastade jag även iväg målburen. (Jag ställde mig, tog tag i den och snurrade 1½ varv med buren och slängde in den i sargen bakom mig). Som tur var kände jag domaren väl eftersom att Skellefteå och i synnerhet Skelleftehamn inte är så stort och jag gick ur den situationen med varningen "Skärp dig nu Boman." Efter en sådan match eller till och med träning kunde jag vara helt otröstlig oavsett om det var mina vänner eller mina föräldrars om försökte muntra upp mig, ingenting bet på mitt humör förutom tid. Väldigt, väldigt mycket tid. Ibland kunde till och med en hel dag kunde gå innan jag ens ville prata med någon

Lite senare i min tränarkarriär uppfann jag devisen: "Ilska är jättebra, så länge man kan kanalisera (styra/kontrollera) den."
Med det menar jag att man kan bli ofattbart stark, snabb, uthållig och till och med smärttålig av att vara riktigt arg vilket man kan använda till sin fördel, om man lärt sig behärska det!

Adrenalin är en prestationshöjare som vi alla bär på och som vi får ett rejält tillskott av vid stress, ilska eller fysisk ansträngning, det berättas om mödrar som lyckats lyfta en hel bil på egen hand på grund av att dennes barn varit fast under bilen som resultat av ett mäktigt adrenalinpåslag. Det som händer i kroppen är att kroppen avsiktligen hämmar din talförmåga och ditt logiska tänkande (s.k sunt bondförnuft) och fokuserar på dina muskler och ditt hjärta för att göra dig starkare. Detta är en försvarsmekanism som vi har för att vi i ett hotat läge ska ha större möjlighet till att försvara oss själva.

Har du någonsin varit med om att till exempel efter att ha varit osams med någon komma på precis vad man egentligen hade velat säga? Ex: "Åh, det där skulle jag ju ha sagt!"
I såna fall har du känt på effekterna av adrenalin!

Jag lärde mig aldrig att behärska mitt adrenalin, jag blev fysisk och fåordig direkt. Har man blivit irriterade och slagit i marken en gång vid insläppt mål så lär du din hjärna att det är så du ska göra nästa gång du blir arg och på grund av det kommer du att göra det om och om igen. Man tränar alltså ofrivilligt in ett felbeteende, men hjärnan är van att göra så och därför fortsätter man med det. Hjärnan är tyvärr inte smartare än så. Därför har jag idag en "nolltolerans" med mina målvakter för att agera ut sin ilska på planen, för att begränsa den negativa inlärningen och istället ta till vara på de känslorna genom att se målvakten i ögonen och se hur de ställer om sitt fokus.

Det är en grym känsla att som tränare se en spelare gå från irrationell ilska till skarp fokus med en bakgrund av adrenalin!

För egen del brottas jag faktiskt med detta än idag oavsett om jag åker längdskidor, skridskor, inlines, simmar, springer, spelar innebandy eller styrketränar. Åker jag längdskidor och det är dåliga förhållanden så att man glider bakåt med skidorna eller att det är så mycket fäste att det hugger så kan jag börja tappa humöret redan efter en sådan händelse och då blir fyspasset helt plötsligt en kamp mot humöret istället för en kamp mot kroppen. Om jag springer och kroppen visar sig vara i dålig form och inte presterar så som jag trodde så blir jag lätt irriterad och då är det lättare att jag tar en kortare löptur än planerat. Inte för att det går tungt utan för att jag då blir för arg för att fortsätta. Jag lyckas då alltså inte alltid att besegra min demon! Att något är jobbigt eller gör ont har jag inga problem med, troligtvis mycket på grund av min militära bakgrund, men om humöret börjar svika så blir det en riktigt tuff utmaning för mig att bara gå till Coop (ca 200m).


Innan passet blir det dock en annan femma, då vill jag bli lite arg och pumpa upp lite adrenalin. Förhållandet förändras då eftersom jag innerst inne är glad och väljer att höja mitt adrenalin vilket jag enklast gör genom att lyssna på aggressiv eller kaxig musik och bli arg. Denna blandning gör mig fokuserad och fungerar som en prestationshöjare för mig eftersom jag i detta läge själv kontrollerar min ilska, det är inga yttre faktorer som tagit mig till detta tillstånd. Det är jag som vill bli starkare, och det blir jag!


Det är kort skrivet om min svåraste strid, en strid som jag med glädje kan säga att jag i dagsläget faktiskt vinner allt oftare!

Det finns dock ett annat stort och mycket vanligt hinder där ute, ett sådant som inte har någon fördel över huvud taget, nämligen inställningen: "Jag kan inte".
Självklart finns det tillfällen där man kan erkänna sig besegrad, till exempel så kan jag rakryggad säga "Jag kan inte springa ifrån Usain Bolt" eftersom det står svart på vitt att Bolt springer 100m på 9.77 sekunder vilket motsvarar tiden det tar för mig att springa från målburen till bänken (smått överdrivet).

Ställs man däremot inför chansen att göra någonting nytt, något som man verkligen vill göra och väljer att inte göra det på grund av att man "inte kan" så är man fel ute. Än värre är det om det beslutet fattas åt en av någon annan! Ni ska få ett par exempel!

Jag gick industrilinjen på gymnasiet med inriktning träkunskap och ville under mitt tredje år läsa både engelska B och C parallellt eftersom jag inte kunde läsa C utan att ha B. När vi (jag och mina kompisar som också ville läsa det) presenterar detta för studievägledaren så säger hon till oss alla fyra: "Det går inte. Ni klarar inte av att läsa båda kurserna samtidigt". Denna kvinna kände inte oss, hade aldrig ens träffat oss och hon fällde den bedömningen rakt av. Om det då var på grund av snickarbyxorna och de smutsiga hood-tröjorna eller tidigare fördomar mot industrielever vet jag inte, men det var för mig helt oacceptabelt att hon skulle göra en sådan blixtbedömning.

"Du ska inte säga till mig vad jag klarar av, du har ingen aning om vad jag kan eller inte kan." lyckas jag att få ur mig . Efter många om och men så fick jag och mina kompisar läsa engelska C och vi gick ut vårat tredje år med betyg som var väl över medel i den klassen.

Något mer som varit allmänt vedertaget sedan jag var liten är att jag inte kan rita och att jag är dålig på matematik. Det var jätteskönt för mig att jag kunde säga "Jag kan inte rita" och att folk accepterade det. Jag fick ju en klockren ursäkt för att inte rita bra, jag "kunde" ju inte! Att matten gick tungt fanns det ju också en naturlig anledning till, jag var helt enkelt bara dålig på det. Man tjänar inget på att ångra saker, men jag ångrar verkligen att jag inte tog tag i båda de sakerna redan då.
Idag läser jag en kurs i matematik B (Matte II B som det heter idag) och det går väldigt bra och bevisar nu en gång för alla att jag hade fel när jag var yngre, jag kan räkna matte lika bra som någon annan. Jag behövde bara intala mig själv det!

På sin höjd kunde jag rita streckgubbar. Eftersom att jag "inte kunde rita" så försökte jag aldrig och blev således aldrig bättre på det medan jag var otroligt avundsjuk på mina vänner som kunde rita. Jag ville också, men jag hade intalat mig att jag inte kunde.

Känner du igen dig i detta? 
Sätter du gränser för dig själv utan att försöka? Sluta då med det!
Säger du att du inte kan göra armhävningar men innerst inne vill kunna det? Gör en armhävning idag och en imorgon och dagen därpå. Till slut går det som ett rinnande vatten.
Säger du att du inte kan åka skridskor? Ställ dig på isen och ramla tills du inte längre ramlar!
Begränsa inte dig själv.

För att föregå med gott exempel och visa att jag inte så lätt skäms över saker och ting så ska jag nu dela med mig av något jag gjorde här om dagen, som bonus för att ni läst ända hit!

Jag är fullt medveten om att det finns många som ritar bättre än så här och det gör mig verkligen ingenting. Det är precis det som är poängen! Jag måste börja någonstans för att utvecklas och kan idag dra fram detta ur rockärmen vilket är en klar förbättring från att rita streckgubbar! 

"Vad har allt detta med innebandy att göra?"

- Allt. Det har allt med innebandy att göra! Vill du bli bättre på att klistra bollar, att göra benparader, vill du bli smidigare eller starkare i målet, vill du ha bättre utkast? 

Kasta då boll mot en vägg, öva benparader en kort stund varje träning, stretcha dina oviga muskelgrupper, gör situps och plankan varje träning och kasta åtminstone fem utkast per träning. 

Vänd din svaghet till din styrka! Du kommer att stå som en mycket starkare person och en bättre målvakt i slutändan av den resan. Du själv bestämmer hur bra du kan bli, ingen annan.

Lycka till på träningarna  och kör hårt. Säg aldrig att du inte kan, gör bara. Bli den målvakt du vill bli!

/Save