Men, väntan är över och nu är det mitt stora nöje att få presentera och välkomna till bloggen -- #1 Patrik Åman!
Berätta lite din innebandybakgrund! När började du och varför blev du just målvakt?
Oj, det var rätt länge sedan. Jag började när jag var 11 år, så det var rätt sent i livet. Jag hade kompisar och klasskamrater och fotbollskompisar som spelade innebandy innan mig och jag var avundsjuk; jag ville också spela, det verkade vara kul! Jag fick dock vänta tills att det var en ny säsong "på g", men jag längtade så mycket efter att få börja spela så jag började göra mina egna matchtröjor hemma genom att klippa och klistra för att till slut ha min första egna innebandytröja. När det väl drog igång så var det verkligen efterlängtat. Jag minns vår första träning, alla var glada och förväntansfulla trots att vi körde bara basic övningar. När träningen var slut så ställde vår tränare, Gunnar, frågan - "Jahaja. Vi blir ju inget lag utan målvakt, så vem ställer vi i mål?"
Det var då jag insåg att det självklart var målvakt jag ville bli. Jag var redan målvakt i fotboll, men nu fick jag ju chansen att stå i mål i en annan sport! Tids nog så slutade jag som målvakt i fotboll till fördel av att spela ute, men behöll min målvaktströja i innebandy. Jag märkte tidigt att jag blev en viktig spelare i mitt innebandylag som målvakt, vilket var kul, så jag fortsatte. Fyra år senare blev det aktuellt med distriktslag och sådana saker. Från mitt lag var det tre spelare som blev kallade till distriktslaget, varav en var jag och i slutändan så var det bara jag som kom vidare. Det var väl då jag började förstå att jag var bra, då jag fick det bekräftat utifrån att de tyckte att jag var bra. Det var roligt!
Nästa skede blev att komma med i Upplandslaget (eftersom jag kommer från Uppsala) och i det laget fanns det mycket bättre spelare än vad jag hade spelat med innan. Jag körde på där, och till slut var det någon som kom fram till mig och sa: "Varför spelar du med dom? Du ska ju spela med oss, fattar du väl!". Det var Staffan Jacobsson, från Storvreta. Det var självklart intressant, och det var då jag märkte att jag ville satsa på detta lite mer än mina fotbollskompisar så jag lämnade dem för att börja pendla med buss ut till Storvreta för att träna med dem! Där blev jag kvar i 6 år, mellan 1999 och 2005.
Varför jag började som målvakt, jo jag har alltid varit otroligt fascinerad av målvakter, i alla sporter. Jag har alltid följt med mina äldre bröder till idrotter när de har spelat både isbandy och fotboll, och det enda jag gjorde var att stå bakom målvakten. Det var så fascinerande. Jag försökte skapa mig en relation till deras målvakt i laget, oavsett sport. Jag tyckte det var häftigt, så målvaktspositionen har alltid fascinerat mig. Att jag blev målvakt är nog inte så konstigt ändå!
Det mentala, som är så viktigt för målvakter, är en svår kugg i maskineriet. Har du något knep som tar dig in i "the zone"?
(Jag inleder frågan med att berätta att jag i mina unga dagar både har gråtit och fått utbrott under mitt idrottande).
Ja, det har jag också gjort, berättar Åman.
Inte bara för förlorade matcher, utan även för insläppta mål. Men jag insåg någonstans på vägen att mitt kroppsspråk är så otroligt viktigt, för alla. Medspelare och motståndare så väl som tränare och åskådare, verkligen alla. Det handlar mycket om vilka signaler jag sänder till dem. Vi kan ta förra årets VM-final mot Finland som exempel!
Det är final mellan Sverige och Finland på vår hemmaplan, det är nationellt tittarrekord och arenan är fullsatt. Finland öppnar matchen med att sätta två snabba mål mot oss och skriver ställningen 0-2 på tavlan i första perioden. Jag väljer att inte gå och dricka vatten när de gör det andra målet, jag väljer att stå kvar i målet medan finnarna firar bredvid mig, för att visa att jag inte är påverkad. "Fira bäst ni vill, det påverkar mig inte."
"Kolla på målvakten, han är inte berörd av ett underläge så här tidigt in i matchen."
Det var signalerna som jag ville sända.
Jag kom till insikt i detta först vid 20-års ålder. När kom du till insikt med detta?
Det var nog ännu senare för mig! Jag insåg det nog någonstans i 23-25 års ålder när jag spelade i Dalen. Patrik skrattar smått åt uttrycket "spelade" och påpekar att han endast spelade en handfull matcher på ett par år, men tränade med, och tillhörde Dalen under den tiden. Jag var hela 25 år gammal när jag kom till AIK och klev in i rollen som förstemålvakt, vilket är rent sent för att vara Svenska Superligan. Jag har jobbat med det och lärt mig under hela min resa, inte minst under mina tyngre år uppe i Umeå, berättar han.
Jag fick inte spela så mycket vilket var tråkigt, men man kan inte gå runt och vara sur hela tiden för att man inte får speltid, det går ju inte. Det finns positiva saker i livet, både i och utanför innebandyn som man måste ta hänsyn till. Du bidrar till laget även från din icke-spelande position vilket är något man lär sig med tiden; att man kan bidra på många sätt och hjälpa sitt lag trots att man inte har hjälmen på sig.
Jag växte mycket under den insikten.
Men viktigast av allt, fortsätter Åman, är att jag fortsatte med sporten. Hur man agerar och att man inte bara ser sig själv är väldigt viktigt. Självklart ska man ha sitt eget intresse närmast, men i ett lag handlar det om så mycket mer, om att sända signaler till en större grupp. De signaler du sänder till dig själv handlar mer om att hamna i rätt "mode", men på match handlar det om att bidra till kollektivet och till din målvaktskollega.
Jag blev aktuell för U19 ett år tidigare än de andra i min ålder, vilket så klart var häftigt. När det var dags för min kull så hade jag sedan månader innan varit med i truppen. VM närmade sig, och när det var dags för uttagningarna så bytte förbundskaptenen ut mig mot Fredrik Hörnqvist och jag missade min chans till U19 VM. Det kändes tungt, eller ärligt talat förjävligt just då, men någonstans är det motgångarna som gör att vi knyter näven i fickan och tänker:
Näe. Så här ska det inte vara.
Den typen av motgång, menar Patrik, är något som vi kan använda som vändpunkt och motivation för att kämpa ännu hårdare.
När du väl tagit dig in i "the zone", hur gör du för att stanna där under svåra situationer?
-Jag har jobbat hårt med en särskild sak, en ganska viktig sak - de yttre faktorerna. Det kan vara allt från spelare som går en på nerverna till dåliga domslut eller högljudda supportrar (motståndarnas) som kan bli jobbiga. Det är bara att försöka stänga av de yttre faktorerna, blockera allt som absolut inte har att göra med det du ska göra - att stoppa motståndarna. Det gäller att hitta ett läge där du alltid och endast tänker på nästa situation.Här tar Åman en konstpaus för att varna mig -- "nu blir det lite nördigt här, men det kanske är okej!". Vilken tur att jag är minst lika nördig i ämnet!
-Du måste vara så jävla fokuserad, du kan inte sväva iväg i tankarna. Då blir det lätt så galet och fel, du tappar fokus och om det händer, så kommer de lätta bollarna att börja trilla in. När du summerar matchen efteråt och känner "den skulle jag haft. Den skulle jag också haft. Och den.", så är det precis de bollarna vi ska sålla bort. Lägen där du blir helt överspelad, till exempel i en 2v1-situation eller en bred krosspassning kan vi acceptera på ett annat sätt, men om vi är fokuserade och tar de bollarna som vi "ska" ta, så kommer vi att hamna på en ganska hög räddningsprocent.
Samtidigt så tror jag hårt på en sak som jag har lärt mig från ishockeymålvakter-, och tränare - det finns inga bollar som vi absolut inte kan ta. Dina förutsättningar vid det insläppta målet kan ha gjort det väldigt svårt, eller omöjligt, att ta den bollen, men det är händelseförloppet som leder upp till det gjorda målet som påverkar hur vida vi kunde ta det skottet eller ej. Hade första läget sett annorlunda ut, hade du vid ett annat tillfälle läst situationen annorlunda så hade du kanske suttit annorlunda innan du påbörjade förflyttningen och då kunnat ta den bollen, menar Åman.
Vad gäller zonen vi pratar om så finns det så många saker som tar en dit. Musik, ritualer, hur utrustningen sitter, etc, sen får det bli en helhet av allt. Efter så många år så har allt fallit på plats, i vilken ordning jag gör vad och vad jag behöver för att få det att funka. Vilka handskar jag värmer i, vilka jag har på match, till exempel. Man kan inte ta från någon annans uppladdning eller ritual, man måste hitta sitt eget sätt.
Du har vuxit upp till att bli många ungdomars förebild. Hade du själv någon förebild inom idrott?
Vad gäller förebilder så var det i första hand lokala förmågor i mina yngre år. En av mina favoriter hade en häftig hjälm, men jag vet inte vad han hette. Han hade ett hockeygaller över ansiktet, men det var ingen hjälm utan snarare bara ett galler med spännband. Det tyckte jag var häftigt, som den materialnörd jag är.
Sen kom ju de riktiga målvakterna i högsta serien. Mårten Blixt som landslagsmålvakt. Han var riktigt grym. Jag har till och med haft Blixt på någon av mina hjälmar under mina år!
En annan av mina förebilder som hållit på lite längre och som var lite mer "untouchable" (i referens till interaktioner) var Stefan Mattsson. När jag blev bättre och klev uppåt i sporten fick jag faktiskt till slut spela mot Mårten (Blixt) när han spelade i Haninge. Mattsson slutade tidigt och förblev en legend, han är nog den som har betytt mest för mig. Han är den enda (med mig bortsett) som har spelat så många VM-finaler.
Sen var jag, som jag sa tidigare, alltid väldigt fascinerad av målvakter generellt, både i hockey och fotboll. Eftersom jag växte upp på hockeybildernas tid så hade jag bilder på till exempel Kirk Mclean från Vancouver, så till och med på hockeybilderna var det målvakter som gällde. Just honom hade jag så många bilder på, han var cool.
Sen var det även målvakter som Patrik Roy, Mike Richter. Peter Schmeicel, Ravelli, men även yngre förmågor som Carlgren i AIK (fotboll) som är fantastisk. Lundqvist (Henrik), Manuel Neuer, Iker Casillas... målvaktsgrejen är helt klart min grej, än idag. Att se målvakterna leverera på den nivån, vecka ut och vecka in och alltid försöka kombinera det med att vara någon sorts ambassadör, förebildsmässigt. Det är häftigt och inspirerande.
Hur har du haft det med målvaktstränare?
Jag hade inte någon sådan när jag växte upp, det var dåligt med det. Den första jag stötte på var ändå ganska tidigt i karriären och det var i U19 landslaget, när jag var 17-18år. Det var en göteborgare som heter Johan Fredriksson. Nr 2 var Micke Aidempä som var målvaktstränare i IKSU. Han var anlitad av mitt lag (Dalen) men dök bara upp ibland. Den senaste har nog varit i landslaget där vi har Johan Eriksson, FBC Malmös klubbchef och han gjorde en riktigt bra sak. Han kom fram till mig och sa -"Nu är det så här. Jag kan teknikmässigt inte lära dig någonting."Ödmjuk som man är så blev mitt svar:
-"Ja, nä men någonting finns det väl."
-"Nej, så är det och det är bara att acceptera. Så, vad förväntar du dig av mig?"
På det viset inledde vi ett väldigt bra samarbete och en av sakerna han gjorde var att göra en highlights-video åt mig med räddningar från VM, en video som jag kunde se och bli taggad av. Han klippte ihop en film som jag fick välja musik till, så hade jag en egen film att se inför matcher. Den filmen hade jag med mig och den hjälpte mig under hela VM 2014 och det var nog något av det bästa Johan hade kunnat göra!
Det jag egentligen gjorde under under mina tidigare år utan målvaktstränare var att försöka titta så mycket innebandy som möjligt och "apa efter" bra målvakter. Tar man detaljer från flera bra målvakter så blir man till slut bra och kan komponera ihop en monstermålvakt. Jag tittade bland annat lite på Blixt (Mårten), lite på Christer Rönnmark. Vi spelade ihop i Storvreta och han var fantastisk. Han var aggressiv medan Blixt mera lugn och jag försökte hitta ett mellanting.
Om du hade fått göra om din resa, hade du velat ha en målvaktstränare med dig?
Det hade jag nog gärna haft, det är alltid nice med ett bollplank. Visst hade varit skönt att ha någon där men, samtidigt har det varit en skön resa och och det har varit kul att hitta nya metoder på egen hand. Jag gjorde till exempel min första magplatta av skumgummi och långärmad tshirt!
Jag experimenterande i både utrustning och stilar och det pågår än idag. Jag blir glad när jag ser en experimenterande målvakt, eftersom han visar att han har en egen bild av hur han vill att det ska vara och köper inte allt med hull och hår. Jag vill till exempel inte se ut som en 79kilos målvakt, jag vill ha skydd och kläder som gör att jag ser ut som 85-90 kilos målvakt, jag vill vara stor och där handlar det om att, till exempel testa olika storlekar eller modifiera sin utrustning. Jag uppskattar när yngre spelare till exempel tar storlek XL istället för M för att känna efter-- "Hur funkar det om jag tar en sådan väst istället för det jag har nu?". Detta är experiment som man måste få köra själv.
Grymt vara den jag är.
Det är lite grymt att vara den jag är idag jämför med förut, eftersom leverantörer nu kommer till mig istället för vice versa. Jag får nu chansen att vara med och påverka. Vi målvakter är för små i målet överlag. Kollar man på en genomsnittlig innebandymatch så kanske det blir 6-4 medan det i en hockeymatch kanske är vanligare att det blir 2-1. Det ska gå fort och visst ska det vara en del mål, men vi som är målvakter måste kunna få bättre förutsättningar, vilket vi inte får av slimmad utrustning. Vi måste få ha lite bylsigt, lite extra skydd som gör våra axlar och ben bredare. Det kommer inte direkt bli för lite mål för det! Tycker man inte att det passar så får man gå in och fippla själv.
Vad tycker du är den största utmaningen med att vara målvakt och varför är det så otroligt kul att stå i mål?
Oj, haha, det var en stor fråga... varför det är så kul är ett enkelt svar - det är att gränserna mellan succé och fiasko är tydliga, det finns inget gränsland. Har du en dålig dag på jobbet så går det åt riktigt åt helvete och om du har en bra dag så är det helt fantastiskt. Det är det ena eller det andra, och det är en kittlande känsla-- allt eller inget.
Den största utmaningen är nog att vända det negativa till det positiva. Att ständigt göra något bättre, att tänka "det där gick inte bra, det tar jag med mig och förbättrar". Göra dåligt ifrån oss gör vi alla ibland och det gäller att vända på det. Att hela tiden vilja bli bäst, trots att det går dåligt.
Du har ju ändå vunnit två VM-guld och har ett högt anseende i innebandyvärlden. Vad är det som har gjort dig så framgångsrik?
Till viss del är det motgångarna, att jag har hittat ny styrka i dem. Sen så är jag är absolut ingen överanalytisk person, jag går snarare vidare snabbt och ältar inte. Jag kan nog inte gå tillbaka till någon match just nu och minnas något som gått åt skogen, för jag släpper det så snabbt. Tack vare det så slipper jag tankar som; "Tänk om det blir som i den matchen", för jag kommer inte ihåg det. Ibland kommer det fram folk efter en match och säger "du den där 2-3 kassen... sorry, jag missade markering", och jag kan inte ens komma ihåg vilket mål personen menar. Jag kan redan ha glömt det, direkt efter slutsignalen. Självklart måste man kunna få ge utlopp för frustration, men man ska inte älta eller försöka räta till saker just då, det går inte.
Jag har även, och har alltid haft en ambition att alltid vilja vara bäst. Jag ville vinna mot de bästa målvakterna och jag gjorde lite bättre ifrån mig när man mötte dem eftersom jag någonstans ville visa dem att jag minsann också kan. Det har även hänt att jag har ställts emot målvakter som jag inte varit så imponerad av, men som just där och då spelar som ett monster. Då har jag tänkt "Aha! De kanske känner samma sak som jag gjorde!" För mig var det när jag ställdes emot målvakter som till exempel Andreas Olsson och Mårten Blixt.
Vad driver Patrik Åman?
Jag har otroligt roligt varje träning och varje match, rent av jätteroligt. Det är få förunnat att vara med i ett lag och tävla på hög nivå och att få den kicken till livet. Det är nog många som saknar det, utan att veta om det, och att jag får den är en lyx. Det driver mig och det låter mig att fortsätta sträva efter att vara bäst. Jag vill fortsätta vara bäst, även här i AIK.
Nu bjuder vi läsarna på något extra. Har du någon dold talang?
Haha, jag får faktiskt den frågan ganska ofta! Ja, min dolda talang är nog att jag är gammal trummis. Jag tycker om musik och jag har till och med en gitarr hemma som jag plinkar på ibland. Jag har även ett trumset, men det står nedpackat. Jag uppträdde på mitt eget bröllop, spelade trummor, sjöng och spelade gitarr. Så pass skillad är jag ändå!
Nu är det nog några som vill veta - har du något tips till unga, nya eller andra målvakter?'
Öva på att ta hand om din egen retur. Gör du det kontinuerligt på träning och match så kommer det att minimera antalet mål som släpps in. Jag vet inte exakt hur många mål som görs på retur, men det är många. Att ha lite bättre kontroll på sin egen retur kommer definitivt att hjälpa till framgång. Här har även ledarna och spelarna ett ansvar att hjälpa målvakterna med att ge dem tid att hinna ta returerna ibland. Det kan inte alltid vara snabba skott!
Patrik, stort tack för ditt engagemang och tillmötesgående under tidsperioden som vi jobbat med att lösa denna intervju!
Min avslutande fråga, vad får jag för betyg som frilansande idrottsreporter?
-Nä men, jag har ingenting att klaga på. 5/5!
Instagram @malvaktsfokus
Hemsida: www.malvaktsfokus.se
Facebook: Målvaktsfokus
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar