Utbilda föräldrarna.

Föräldrar med aktivt idrottande barn och ungdomar behöver utbildas. Precis som för ledare finns det även "do's and dont's" som föräldrar, i för liten utsträckning, förhåller sig till. 

Uppgifterna hos en idrottsförälder är många och en stor del av föreningslivet bygger på volontärarbete från föräldrasidan, det är omöjligt att förneka och som ledare är jag både imponerad av, och tacksam för insatsen som föräldrar gör för både sina barn och sin respektive förening. Det som dock saknas är tydliga riktlinjer för vad en förälder ska ägna sin energi åt och hur man på bästa sätt hjälper sitt barn. Jag tänker gå rakt på sak och jag tänker inte hålla igen. Grundlagen om yttrandefrihet och tryckfrihetsförordningen är fina grejer, ibland.

Det "curlas" för mycket idag. 

Även jag som är fyllda blott 25 år märker tydligt effekten av detta, så väl i skolor som på innebandyplanen. Jag har full förståelse för att man vill skydda sitt barn från världens orättvisor och hemskheter, men faktum är detta - nu kommer jag att låta lite hård - det är inte synd om ditt barn (med reservation för specifika händelser där motsatsen är sann) och världen är inte en rättvis plats. Rättvisa är ett mänskligt påfund för att inkludera majoriteten och det är helt rätt att eftersträva rättvisa i så stor utsträckning som möjligt, det är något som alla ledare gör efter bästa förmåga och det är precis så det ska vara. Men, orättvisa existerar och det är helt omöjligt att uppnå en hundraprocentig rättvisa i alla lägen vi ställs inför.

Det görs lagindelningar på träningar och matcher och ibland kommer ditt barn att hamna i det "sämre" laget. Domare (eller på träning;ledare) kommer att göra felaktiga bedömningar som tippar vågen mer åt det ena hållet och ibland är det ditt barns lag som drabbas. Som ett resultat av sådana händelser kommer ditt barns lag att, ibland, förlora en match eller träningsmatch och det kan inte alltid vara just ditt barn som hänger två mål i bortre krysset, eller kanske ens kommer till skott. Ibland kanske ditt barn inte får så många passningar som han/hon velat eller så många spelminuter som man önskat. Om något av detta händer så är det enkelt, det är ju bara att gå ner och prata med tränaren om att ditt barn blir behandlat orättvist, skälla på domaren eller klaga på ledarens val.

Nej! Fel! 

Din uppgift som förälder är mycket enklare än så. Stötta ditt barn(!), lyft dem genom motgång och fira deras medgångar. Det är allt som du som förälder ska göra. Tränarna och domarna på planen gör sitt absolut bästa för att det ska bli en så bra miljö som möjligt för alla deltagande, både på träning och på match. Ingen ledare strävar efter att behandla spelarna orättvist, kränkande eller diskriminerande och om något sådant beteende skulle inträffa så skulle det vara så smärtsamt uppenbart att föreningen själva tar hand om ärendet. Är det något hemskt som inträffar så ja, lyft det då till styrelsen och låt dem handskas med det. Det är då en helt annan diskussion!

De betydligt mer relevanta frågorna för dig som förälder är, till exempel: Vad är det du ropar från läktaren under match? Vad säger du till ditt barn i bilen efter träning eller match? Vilka signaler sänder du till ditt barn med ditt kroppsspråk och din attityd? Hur hanterar du ditt barns besvikna kommentarer kring ledare,  medspelare eller match?


Exempel:
- Jag fick inte göra något mål idag...
- Nej jag såg det. Det är orättvist att tränaren låter dig spela med de spelarna, du borde spela med person X och Y istället.

Exempel 2:
- Mitt lag förlorade på träningen...
- Det var ojämna lag. Tränarna måste dela in lagen bättre.

Exempel 3:
 - Jag gjorde tre mål idag!
 - Ja, du är ju helt klart målskytten i laget. Vem ska göra mål om inte du?


Exempel 4:
- Det är mitt fel att vi förlorade... jag skulle ha räddat fler skott...
- Det var helt klart backarnas fel.


Detta är bara tre exempel som jag drog ur rockärmen nu, men det är ganska troliga scenarion och de alla är exempel som sänder helt fel signaler till ungdomarna. Det enda vi gör i dessa exempel är att aktivt undvika hanteringen av personens känslor och istället sänka värdet hos andra i deras ögon. Ser inte dessa exempel bättre ut?


Annat exempel:
 - Jag fick inte göra något mål idag...
 - Det gör väl inget! Man kan inte alltid göra mål, det är bara fortsätta försöka så kommer det att bli mål, så länge du tycker det är roligt!

Exempel 2:
- Mitt lag förlorade på träningen...
- Vad synd! Men det kommer fler chanser, ni tränar ju igen på onsdag. Då är det bara prova igen!

Exempel 3:
- Jag gjorde tre mål idag!
- Så fantastiskt! Vad kul att höra, grattis! Hade du kul?

Exempel 4:
- Det är mitt fel att vi förlorade... jag skulle ha räddat fler skott...
- Du spelade jättebra, men man kan inte alltid rädda allt! Ibland blir det mål, men då får man försöka släppa det och försöka igen bara. Det hade blivit många fler mål om inte du hade spelat så bra!

Detta är något som alla föräldrar (och självklart ledare) bör reflektera över. Vi leder våra spelare och barn dag ut och dag in, och det är lätt hänt att vi slutar tänka på vilka signaler vi sänder till vår omgivning. Ja, du kan ha varit ledare i väldigt många år och det har "fungerat hitintills", men det betyder inte att vi inte kan göra ännu bättre ifrån oss!

Att behöva stöttning är något som saknar åldersgräns (se de två närmsta bilderna), så vi måste kunna anpassa oss som ledare och föräldrar. (Nu lät det som att jag är en förälder, men ni förstår poängen!)

Som sista exempel ska jag nämna något från min egen uppväxt, något som jag reflekterade över redan då och fortfarande bär med mig än idag. Jag var medelmåttig i skolan och jag hade svårt att plugga tillräckligt för ämnen som jag inte tyckte var intressanta, men jag tog mig allt som oftast hem med ett "Godkänt" i betyg från prov i de flesta ämnen. Steget under godkänt är så klart "icke-godkänt" vilket innebar omprov, så det innebar att jag klarade proven men med en ganska liten marginal.

När jag kom hem från skolan och mina föräldrar frågade hur det gick på provet, varpå jag säger att jag fick godkänt så blev de glada och uppmuntrade mig. Om jag kom hem med ett "Väl godkänt" eller ett "Mycket väl godkänt" så gick de nästan i taket, hurrade och gav mig en kram. Vad var det alltså mina föräldrar gjorde, i världen av psykologi? De gav mig positiv förstärkning, alltså en positiv bild av vad som hade hänt. Jag upplevde det som "bara godkänt" eftersom att många av mina kompisar fick bättre betyg än så, men istället för att påpeka att jag hade kunnat göra bättre ifrån mig så uppmuntrade de mig. Bevisligen fungerade det väldigt bra eftersom jag på det viset verkligen ville klara proven och det var precis vad jag gjorde. Jag tog mig igenom min skolgång med bra betyg tack vare den positiva miljö jag befann mig i.

"Ja, men det är ju skolan. Det är en helt annan sak."
Nej, det är det inte. Denna psykologi är direkt applicerbar till både skola, jobb, idrott och mycket annat. Detta är en, av många (inklusive mig) beprövad metod och det är en fantastisk miljö att befinna sig i. Så tack, mor och far. 

Tack för att ni inte klagade på mina domare eller ledare, för att ni inte satte press på mig och för att ni stöttade mig genom vått och torrt. Utan det stödet hade jag inte varit den person jag är idag.

Sammanfattningsvis handlar det om att lära ungdomarna att hantera motgång, nederlag och orättvisor på ett hälsosamt sätt i en tidig ålder. De kommer att springa på dessa saker flera gånger genom livet och ju tidigare de får lära sig att hantera det, desto bättre kommer det att gå för dem. Om föräldrar lär dem att skrika på domare från läktaren eller att skylla på andra istället för att hantera de känslor som uppstår så fördröjer man effektivt deras utveckling som människor och riskerar att ge dem en ohälsosam syn på lagidrott.

Hur ska vi uppnå det här?

Det behöver inte alls vara svårt. Inför säsongstart kallar man till föräldraträff och sänder ut denna information till alla föräldrar, sen är det upp till dem som vuxna och förhoppningsvis mogna individer att leva upp till förväntningarna. Är ni en stor förening vilket gör det svårt att samla alla föräldrar? Ja, då är det bara att köra flera träffar så att man tillser att samtliga föräldrar får samma information. Detta är viktigt för att tillse att ledarna inte blir underminerade på träning och match, samtidigt som är det väldigt viktigt för ungdomarnas utveckling.



Fira med ditt barn. Fira stort, fira smått. Uppmuntra och stötta ert barn så sköter ledarna resten.

Trycket är nu officiellt, lättat på.
Peace!